Halvhysterisk resa

Efter arton och en halv galna timmar på resa har vi äntligen fast (och icke vibrerande) mark under fötterna igen. Natten var ingen höjdare precis, har "sovit" på ett tåggolv, under ett bord, runt ett bordsben men fötterna på ett säte och fästmannens vinterkängor som huvudkudde. När jag hittade källan till den inte allt för fräscha lukten under bordet (en gammal portionssnus ...) gav jag upp och satte mej i sätet igen. Jag är urusel på att sova på tåg och ingenting blir bättre av att min kropp har lackat ur totalt de sista dagarna! Ont, ont, så fort jag rör mej. Muskler som ömmar, leder som knäpper, högerhandens motorik är lite si och så och i kväll har jag skakningarna from hell i samma hand. Men trots allt har vi haft en makalös tur. Tåget som gick fyra timmar före oss från Boden i går eftermiddag, anlände till Stockholm en halvtimme efter oss i morse. De stackarna hann med både ett rälsbrott med påföljande stillastående i tre timmar, en påkörd älg och ett havererat lok som ledde till lokbyte. Amen och Hallelujah att vi inte satt på det tåget! Även om det var svinkallt när vi fick stopp mitt i nån skog nånstans i natt med frost på insidan av fönsterrutorna och fönsterkarmarna, så var vi ändå förskonade. Dessutom var det ju high life i vår kupé med 24 sittplatser för människor; utöver det var vi nämligen (när vi lämnade Boden) 13 hundar, 3 katter och 4 marsvin. Det livar alltid upp.

Det var skönt att även Lund bjöd på lite snö när vi kom fram i dag, och mer har de utlovat komma skall. Här är visserligen inte en bråkdel så kallt som i norr, det ska nog gå bra ändå. Utan snö tror jag att kontrasten mellan det vackra norrland och den grå södern hade blivit onödigt hård. Nu ska jag, efter nattens knappa 3 timmas sömn, börja göra mej redo för att slänga in handduken och krypa till kojs. Celia är hemhämtad från morr-far och morr-mor och det ska bli riktigt skönt att få ha henne snusandes i sängen igen. Matte har saknat henne, ordentligt.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Norrland, SJ, Norrlandståg, Nattåg, Älg, Frost, Kyla

Att gå vidare

Föreningens verksamhetsår börjar gå mot sitt slut, och den 13 februari väntar årsmöte här i Lund. Inför mötet ska vi som sitter i den nuvarande styrelsen besluta huruvida vi vill ställa upp för omval eller ej. Inom styrelsen har vi under ett par dagar pratat om vad det innebär att gå vidare från psykiatrin och lämna patientrollen, och huruvida man kan göra det när man aktivt arbetar med frågorna eller inte.

Gå vidare. Det talas mycket om det, inte minst när det gäller tillfrisknande från psykisk ohälsa, sorg efter någon närstående, missbruk eller sexuella övergrepp. Men vad betyder det egentligen, hur gör man och framför allt, varför? Ludmilla är engagerad i sorgearbete och självmordsprevention, Angelica driver frågor om sexuella övergrepp, Rebecca jobbar med missbruk och kriminalitet och jag, Sofia och många med oss brinner för ämnen som självskadebeteende, ätstörningar och psykisk ohälsa i största allmänhet. Alla har vi på nåtog sätt egen erfarenhet av de ämnen vi brinner för. Vi har alla valt (mer eller mindre aktivt) att låta våra upplevelser vara en del av eller roten till vårt engagemang. Ibland låter vi vår erfarenhet bli en aktiv del av vårt arbete, ibland finns den bara som en skugga i bakgrunden. Men förändrar den verkligen värdet av vårt engagemang och arbete?

Ibland undrar jag om de som ibland antyder att jag borde "gå vidare" egentligen gör det för att de själva upplever självskadebeteende och ätstörningar som obekväma och svåra ämnen som de helst vill slippa att konfronteras med. Samma sak kan ju göras giltigt även för de ämnen mina vänner ägnar sej åt. Det finns absolut människor som inte har gått vidare, det finns de som ältar och grämer sej i år och decennier. Men den dagen man är kapabel att lyfta blicken, sätta sin egen erfarenhet i ett större sammanhang, ta ett steg bakåt och se att ens egen historia inte är den enda giltiga - den dagen tror jag att man har gått vidare. När ältandet inte längre är ältande, utan används för ett större och konstruktivt syfte tror jag det är bearbetning och inte ältande. För jag tror att jag har gått vidare. Men jag är ännu inte på länge (om någonsin) redo att lämna arbetet för en bättre psykiatrisk vård och prevention. Det är där jag har min själ, mitt hjärta och mitt stora intresse.

/ Innie
Bild är lånad härifrån
Läs även andra bloggares åsikter om Gå vidare, självskadebeteende, sexuella övergrepp, självmord, sorg, missbruk, älta, psykiatri

Avslut och nystart

Idag är sista hela dagen i Norrbotten, i morgon kväll tar vi nattåget söderut för att anlända till Lund på onsdagseftermiddagen. Det är märkligt hur fort tiden här uppe har gått, samtidigt som den nästan stått stilla. Det var längesedan jag hade två veckor av sådan total avkoppling och jag har blivit extremt bortskämd här hos fästmannens föräldrar. Det mest ansträngande jag gjort av hushållssysslor är att dammsuga vårt rum, rensa kattlådan och fixa frukost. Allt annat har bara ordnats. Jag har sovit som en stock och inte ställt klockan en enda morgon - jag är djupt tacksam för dessa veckor.

När Emelie skrev att skolan börjar igen i dag, kände jag hur skönt årets schema. är Jag skriver uppsats en vecka till och är därmed undervisningsfri. Den 11 och 13 januari ska jag redovisa den ena kursens hemtenta, och den 15 ska jag hålla en femminuters presentation av uppsatsen om självskadebeteende. Sen går jag raka spåret in på översiktskursen i psykologi som löper hela våren, plus en extra kurs i klinisk psykologi som jag tänkte läsa på distans från Linköpings Universitet. Sen är jag faktiskt redo för att till hösten ge mej i kast med kandidatkursen - underbara tanke!

Nu ska jag försöka skriva klart det sista av min faktabearbetning för att sedan övergå till uppsatsens diskussionsdel. Kanske blir det tid och ork för en promenad i kylan framåt eftermiddagen, om den förkylning som ligger i sina startgropar kan tänka sej att hålla sej på avstånd ett tag till. Jag har faktiskt ingen som helst lust att bli sjuk just nu.

Tindra på upptäcktsfärd i den vita världen

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Norrbotten, Psykologi, Lunds Universitet, Uppsatsskrivning, Semester,

Mänskliga rättigheter - ett relativt begrepp?

Ibland kan jag förvånas över den människosyn som råder, inte minst på internet där den kan härja fritt bakom anonyma signaturer, men också i samhället, på arbetsplatser och i media. Den sista tiden har flera nyheter dykt upp i media där brott mot lagar eller de mänskliga rättigheterna har begåtts.

Dels handlar det om Ronald som örfilat en 13-årig pojke som tillhörde ett ungdomsgäng som vandaliserat Folkets Park i Värnamo där Ronald arbetar ideellt. Ronald tröttnade på vandalismen och gav pojken två (men uppgifterna går isär) örfilar. Nu döms han för ringa misshandel och 3000 kronor i dagsböter. Ronald får massivt stöd från pensionärsföreningar och allmänheten, många uppmuntrar hans mod och flera har skänkt honom pengar för att betala böterna.

Sen där ungen skulle nog ha mått bra av en rejäl omgång med en rotting. Örfilen borde bara ha varit en upplysning om att det vankades storstryk. Anonym kommentar här

Roland gorde rätt även om man inte ska använda våld men det gör ju ungdomar själva också. Vart har respekt och hyffs tagit vägen?? Dags att börja tänka om och ändra regelverket, precis som sjukförsäkringen. Synd att inte Roland kan stämma pojken.......... Kommentar på Aftonbladet

Sedan handlar det om demonstrationerna i Köpenhamn där klimatmötet hölls före jul. Den danska polisen hade fått minst sagt märkliga förhållningsorder, så kallade preventiva massgripanden. Elin Grelson publicerar ett brev i sin blogg som jag tycker alla bör läsa, och på SvD finns en debattartikel signerad fem av demonstranterna. Polisens preventiva åtgärder resulterade bland annat i att närmare 1000 demonstranter blev nedtvingade på marken, fick händerna fängslade och nekades mat, toalett och läkarvård under flera timmar.

Ärligt talat så ligger ju faktiskt problemet ursprungligen bland demonstranterna. Massa vänsterdrägg som kastar sten och som inte har mycket annat än luft i skallen. Sen kan man tycka att polisens ingripande är aningen overkill, men det är enligt mig något man som demonstrant väl kunde räkna ut redan innan man for dit. Anonym här

Den 15-åriga pojke som står åtalad för att ha mördat sin äldre syster. Tingsrätten har bedömt honom skyldig, men domen är uppskjuten. Efter en rättspsykiatrisk undersökning yrkar åklagaren på att han döms till rättspsykiatrisk vård och skickas till en rättspsykiatrisk klinik. Dessa finns dock enbart för vuxna människor, inte för barn och ungdomar.

Till sist. Drygt två veckor efter att jag och Sofia skickat in vår JO-anmälan meddelade Socialstyrelsen ett förbud mot användningen av tvångshandskar vid rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall. Trots att handskarna inte är reglerade i lag har de använts under många år, men nu har alltså Socialstyrelsen granskat ärendet och utfärdat ett förbud.

"Varför inte låta våra kära politiker vara med och skära ned någon som hängt sig, eller skurit sig så illa att deras patientrum ser ut som en slaktbod! Då kanske dom stiftar lagar och regler som är anpassade efter den verklighet som råder, och inte efter deras skyddade lilla värld bakom ett skrivbord! "

"Snart är det någon patient som beklagar sig över isolering och där media kan förmedla deras snyft historia. Antagligen gör socialstyrelsen samma sak där också. Vem blir lidande av dessa beslut! Förhoppningsvis socialstyrelsen i slutändan." Anonyma kommentarer härifrån

Det som förvirrar och frustrerar mig är alla dessa, företrädesvis anonyma, kommentarer som skrivs om dessa händelser. Förbluffande många tycks nämligen vara av åsikten att lagar, regler och mänskliga rättigheter visserligen är nödvändiga och bra, men ... I vissa fall måste man ändå ha förståelse för att de bryts. Vissa människor har faktiskt inte förtjänat att omfattas av dem. Det finns faktiskt tillfällen när det saknas alternativ, och då måste man ju få agera efter eget huvud. I mitt stilla sinne undrar jag då varför alla dessa paragrafer upprättats - de som är i störst behov av att alltid, alltid få sina rättigheter försvarade måste väl ändå vara de i samhället svaga, utsatta och utstötta. Eller?

Självklart ska tonåringar inte vandalisera, demonstranter ska inte kasta sten, bröder ska absolut inte mörda sina systrar och, tja, unga kvinnor ska inte skada sig själva. Men ärligt talat - hur effektivt brukar det vara att bota våld med våld? Barn föds inte som små djävlar utan formas av sin omgivning, och även om demonstranterna kastat tonvis med sten så är de fortfarande människor vars rättigheter ska skyddas. Femtonåringen som mördade sin syster har genomfört en handling som självklart är oförsvarlig, men det rättfärdigar inte att åklagaren vill döma honom till rättspsykiatrisk vård där han i strid mot FN:s barnkonvention kommer att vårdas tillsammans med frihetsberövade vuxna. Han är ett barn och ska vårdas med barn. Vad gäller tvångshandskar har jag nog sagt det mesta som behöver sägas. De är olagliga. De är ett brott mot vår grundlag och mot mänskliga rättigheter. De regleras inte någon stans och missbrukas så det stänker om det. Oavsett vilken positiv effekt de eventuellt kan tänkas ha, så ska de inte brukas. Varför är det så svårt att förstå?

Ibland blir jag faktiskt orolig för den värld vi lever i.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Mänskliga rättigheter, Lagar och regler, Grundlag, Vollsjömordet, Demonstrationerna i Köpenhamn, Tvångshandskar, Roland Fasth

Det nya årets första dag

Det är ett nytt år och nytt decennium, men av okänd anledning känns det mesta precis som igår. Rebecca har skrivit en mycket läsvärd nyårskrönika som beskriver sånt som jag tror är viktigt att ta med sej in i det nya året. Hon avslutar sitt inlägg med meningen "Jag kan vara en hel människa trots att jag har svagheter och sargade rum i mitt hjärta." Precis det är så lätt att glömma bort och samtidigt så viktigt att minnas. Egentligen är det nog den insikten som gör hela skillnaden - allt är inte perfekt, mycket är till och med långt i från perfekt, men det gör inte helheten meningslös eller söndertrasad. Jag har många skavda kanter i mitt inre, många repor och trasiga skärvor men jag inser allt mer att det också är en del av livet. Vissa av oss bär kanske runt på onödigt många skärvor eller tvingas genomlida omänskligt många svårigheter på kort tid, men jag tror inte längre att man kan vara människa utan svagheter eller sargade hjärterum. Ändå är jag hel, och inte bara det, jag är helare än någonsin.

Det här huset är fyllt av värme, kärlek och violiner - kan man annat är att trivas?

Efter ett mysigt nyårsfirande här i Boden med underbar middag, den sista biten av min födelsedagstårta, varma samtal och det obligatoriska bubblet vid tolvslaget (som vi nästan missade!) var det idag dags för en lång långpromenad runt en närliggande sjö. Med en chache som delmål pulsade vi iväg och den största delen av vår drygt två timmar långa utevistelse gick genom otrampade stigar. Men det var oerhört vackert eftersom solen färgade himlen rosa redan när vi kom fram till sjön strax före två.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om RMW's blogg, Nyår, 2010, Acceptens, Norrland, Boden, Geocaching, Snö

Nyårsfunderingar

Jag klickar mej runt på de bloggar jag läser och inser hur många det är som ser nyår som något deprimerande och skrämmande. Jag minns känslorna, jag har själv varit där. Som jag skrev i decenniekrönikan så har mer än ett nyår tillbringats på sjukhuset, dränerad på hopp och framtidslängtan. Ändå, eller kanske just därför, vågar jag skriva att allting kan ske. Ingenting är oföränderligt, inte ens den djupaste svarta dal. Trots att allt är beckmörkt alla dörrar verkar ha slagit igen, så finns det alltid ett litet fönster att slå upp där liv, hopp och värme kan strömma in. Det behövs så lite för att göra så mycket. Vintern 2006 hade jag snubblat och fått ett återfall i anorexin, jag vårdades två månader på sjukhuset, bland annat över jul och nyår. Den 19 januari Strax efter att jag lämnat sjukhuset i januari 2007, skrev jag en blogg som jag tänkte publicera ett utdrag ur;

"Jag har insett att jag har mycket resurser, det är inte bara något som personalen alltid säger för att låta käcka, jag har potential och ett relativt välfungerande intellekt. Jag har förutsättningar för att klara mej ur sjukdomen, utbilda mej och få ett jobb. Alla lopp är inte körda. Jag har också så stillsamt börjat inse och sakta acceptera mina begränsningar. Kanske tar det några år till innan jag orkar mej på ett "vanligt" liv, möjligt är att jag får leva med återkommande depressioner, kanske blir jag aldrig helt fri från anorexidemonen, och det är inte säkert att jag kommer orka jobba heltid, men mitt liv behöver inte bli värdelöst för det. Jag tror att jag har mycket att bidra med, jag tror jag skulle bli en bra sjuksköterska, jag hoppas få börja föreläsa igen och känna att jag bidrar med något, att jag drar mitt strå till stacken. All kompetens går faktiskt inte att mäta i siffror i statistik, men det gör inte den kunskapen obrukbar- tvärtom! Många gånger är det just erfarenhet som gör att vi växer som människor, och min erfarenhet ska jag verkligen försöka att förvalta och göra det bästa av!"

Så rätt jag hade då, för två år sedan, men ändå så vansinnigt fel. Jag har jobbat och pluggat heltid och långt mycket mer än så, det tog inga år utan sju ynka månader från utskrivning till full sysselsättning, jag har lagt anorexin bakom mej och föreläser regelbundet. Min erfarenhet använder jag här i bloggen, i SHEDO, i studierna, i den politiska debatten och i föreläsningarna. Jag har vuxit, utvecklats och det bästa är att jag fortfarande gör det. Efter alla år lyckades jag vända det med tomma händer och kan äntligen förvalta allt det som är mej givet.
Jag har fortfarande aldrig någonsin träffat en människa som saknar potential eller möjligheter. Man kan ha olika lång väg att gå för att kunna lämna sjukdom och destruktivitet, men aldrig har jag mött någon vars väg helt varit stängd. Det finns alltid en hand att hålla, en livboj att klamra sej fast vid. Om några timmar lämnar vi 2009 bakom oss. Egentligen är det som vilken eftermiddag, kväll, midnatt och gryning som helst, men för mej har årsskiftet en viktig mental betydelse. Det är en själslig rening, en nystart, en möjlighet att ställa om kompassen och dra upp nya mål och riktlinjer. Jag får lämna det gamla, det jag vantrivs med i mitt liv och hos mej själv, kvar i 2009. Jag välkomnar 2010 som ett nytt år, som 365 oskrivna blad, som 525 600 minuter för mej att fylla. Det samma väntar dej vid midnatt.

Med det vill jag hälsa alla läsare ett riktigt

GOTT NYTT ÅR!

Så hörs vi igen 2010

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Nyårsfunderingar, Det är aldrig kört, Nyår, 2009, 2010, Nyårsafton

Årskrönika anno 2009

I traditionsanda kommer här min årskrönika anno 2009. Tidigare krönikor för år 2008 respektive 2007 finner du här och här.

Januari inleddes med några välbehövda lediga dagar med långpromenader över våra frostbitna fält. Jag avslutade min B-uppsats och blev med bravur godkänd. Jag hade mycket problem med värken och avslutade min tredje termin på sjuksköterskeutbildningen. SHEDO planerade årsmöte och den kommande konferensen i Stockholm i samband med SIAD - Self Injury Awareness Day. Jag påbörjade min sjuksköterskepraktik på onkologen i Lund, som kom att bli oerhört påfrestande då personkemin mellan mej och handledaren var katastrofal. I övrigt älskade jag cancervården men blir allt mer tveksam inför mitt yrkesval. Jag blev rödprickig över hela kroppen och fick efter mycket om och men veta att det sannolikt bara var pityriasis rosea.

Februari inleddes med funderingar kring att bli förälder med en bakgrund som självskadare. Jag fick feber och missade dyrbara praktikdagar som senare kom att stå mej dyrt. Debatten om könsneutrala äktenskap blossade upp och jag hade svårt att se vad som var problemet. Praktiken fortsatte, jag lärde mej mycket men blev också allt mer övertygad om att sjuksköterska inte är mitt mål. Mamma fyllde 60 år och vi firade både i Lund och i Köpenhamn. Jag var trött intill bristningsgränsen och beslutade hundra gånger varje dag att hoppa av utbildningen om så bara för att slippa praktiken. SHEDO höll sitt årsmöte, styrelsekonstellationen förändrades och vi hoppades på nya vindar. Jag skrev mycket om psykiatri och tvångsvård och Anna Odell var ett genomgående bloggtema under årets första månader.

Mars kickstartade med konferensen Ur ett annat perspektiv som vi i SHEDO anordnade och där jag också höll en föreläsning. Våren klev över tröskeln och det blommade i dikeskanterna. På grund av konferensen, årsmötet och sjukdom ligger jag back på praktiken och jag jobbar 14 pass på 17 dagar. Jag får kallelsen till min psykiatripraktik som jag ska påbörja dagen efter jag slutat på onkologen, jag skriver och klarar läkemedelsräkningen, fixar kursens seminarium och Celia opereras. Sofias bok, För att överleva - om självskadebeteende, släpps och jag får den levererad till lunchrummet på praktiken. Månaden avslutas med att den långa och kämpiga onkologipraktiken avslutas och jag blir godkänd med varma ord.

April Första dagen i vårmånaden begav jag mej till Botan i Lund tillsammans med Sofia för att göra en TV-intervju om SHEDO. Jag, fästmannen och Celia tog många och långa promenader i solskenet och jag läste milleniumtriologin i raketfart. Göran Fransson, läkare på RPK, berättar i SVT att kliniken använder sej av metoderna aktivt ointresse och kärleksfull cynism - begrepp som i all sin idioti blivit näst intill historiska. Jag går ut på psykiatripraktik men avbryter den i förtid - min kropp är slutkörd efter veckorna på onkologen. Mammas bok publiceras och jag föreläser på Växjö universitet. Resten av månaden kantas av promenader, sjukstuga, vila och rekreation. Den 29/4 tar livet en viktig vändning, när min prins friar och vi förlovar oss.

Maj Jag omnämns raljant som en självmordsbenägen bloggare på ledarsidan i GP av en bitter journalist som inte tyckte om mitt motstånd mot det slopade apoteksmonopolet. Den nyhetsrapportering om självskadebeteende och rättspsykiatri som påbörjades i april fortsätter i god fart även under maj. Jag renoverar hemsidan och fästmannen och jag får gudomligt vackra blommor från familjen här i norr. Jag och Sofia förbereder oss för Socialstyrelsen, sammanställer den första versionen av dokumentet och reser i slutet av månaden till Stockholm för att möta Anders Printz och Mårten Gerle. Bröllopsplanerna tar fart och jag avslutar månaden med att rösta grönt i EU-valet.

Juni Fästmannen och jag stoppar Celia i bilen och åker på minisemester i Skåne, och tar oss sedan till Linköping där fästmannen ska göra antagningspraktik till prästutbildningen. Jag blir tokförälskad i en brudklänning och fästmannen och jag firar ett år tillsammans. SHEDO håller extrainsatt årsmöte efter två plötsliga avhopp och jag börjar mitt sommarvikariat som undersköterska på en öppen onkologisk avdelning. Det är mycket och nytt, men jag trivs väldigt bra. Till midsommar återvänder jag till Linköping för att fira jul med mannen och familjen i Mjölby. Kroppen bråkar, föga förvånande, men Annika Herlitz musik får mej på banan.

Juli jag är fortfarande ensam i Lund och kämpar för att få tiden att räcka till. Jag skriver så det glöder i min kurs i kreativt skrivande, och pluggar lagar i den juridiska översiktskursen. Och så jobbar jag heltid, så klart ... Fästmannen kommer hem, vi kokar körsbärssylt och Celia opereras igen. Svininfluensan bryter ut och sätter griller i huvudet på de flesta och på jobbet försöker vi hitta svar till våra cancerpatienters vaccinationsfrågor. Mattias och jag vandrar till Världens ände.

Augusti Jag går mina sista veckor på onkologen, är dödstrött, men har haft en fantastisk sommar på avdelningen. Bjärehed och Lundh publicerar delar av sin nya forskning och självskadebeteende blir därför på nytt ett hett diskussionsämne i media. SHEDO:s nya styrelsen har sitt första möte och vi drar upp nya riktlinjer för föreningens arbete. Fästmannen blir antagen som prästkandidat för Linköpings stift och min bästa vän sedan Linköping kommer på efterlängtad besök.

September Jag börjar läsa psykologi på Lunds universitet och inser snabbt att jag kommit helt rätt. Jag funderar mycket över hur man lever efter ett självskadebeteende, när måendet faktiskt är återställt men erfarenheterna ständigt ligger hack i häl. Jag nyser och snorar och gör en allergiundersökning med misstänkt kattallergi, men tack och lov var det "bara" en kraftig pollenallergi som gav sej till känna. Vi gick till kyrkoval och köpte mängder av nya vackra växter till hemmet. Efter en resa till Malmö förälskar jag mej i en ny brudklänning och funderar över hur sjutton jag såg ut för fyra år sedan.

Oktober Det stormar i Lund och vi tar på allvar tag i bröllopsplaneringen - var ska vi vara, med vilka, när och hur? Till sist löser det sej och vi kan spika datum, kyrka, lokal och betalning på ett bräde. Jag reser norrut för att föreläsa på Sjukvårdsrådgivningen i Linköping och reser hem igen tolv timmar senare med min brudklänning över armen. 40 % rea på den klänning jag fäst mej vid i Malmö går inte att motstå. Kalla Fakta på TV4 granskar vården för personer med självskadebeteende på de rättspsykiatriska klinikerna. Kyrkomötet röstar ja till samkönad vigsel i Svenska Kyrkan och fästmannen försvinner norrut igen för tre veckors praktik i de Östergötska skogarna. Jag försöker att tentaplugga men hindras av hysteriskt galna husdjur som gör allt för att vända upp och ner på min vardag. Sofia och jag besöker Raol Wallenberginstitutet och inser att det är tortyr som bedrivs på rättspsyk.

November i månadsskiftet kraschar min dator och efter några dagar i vakuum förbarmar sej Sofia och jag kan åter kopplas samman med verkligheten igen. Jag ser Lars Winnerbäck i Malmö tillsammans med fina Liv och föreläser på Tjejjouren i samma stad dagen därpå. Vi har moderatorsträff i Göteborg med våra nya moderatorer och kan konstatera att det är ett grymt kompetent gäng vi arbetar med. Avslutningsvis reser jag och Sofia till Stockholm för att delta och föreläsa vid en konferens om självskadebeteende på SKL. Som bonus får vi bo på Hilton Slussen, vilket var en välbehövd tröst till allt som rullades upp under mötet.

December Den reviderade och utökade versionen av vårt dokument publiceras och vi skickar ut det till ett stort antal personer. Europarådets kommisarie för mänskliga rättigheter debatterar om tortyr inom psykiatrin och vi gör en JO-anmälan mot både Socialstyrelsen i Umeå samt mot rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall. Dessutom öppnar åklagarmyndigheten ett ärende i frågan. Det är dags för terminsavslutning och jag skriver hemtentor så tangenterna glöder. Till stor förvåning ogillas Socialstyrelsens vitesförläggande mot rättspsykiatriska kliniken i Växjö, som nu kan fortsätta med sina olagliga telefonförbud. Det toksnöar i Lund och vi reser (eller förresten, far) till Boden för att fira jul med fästmannens föräldrar och systrar. Socialstyrelsen förbjuder tvångshandskar på RKP i Sundsvall och det blir jul på riktigt.

Ännu ett år fullt av upplevelser. 2009 var året då jag och Sofia jobbade mycket tillsammans och insåg att vi dessutom gör det mycket bra. Det här var året då rättspsykiatrifrågan blev riktigt het och vi äntligen gjorde den till en rättssak. Det här var året då kärleken segrade på flera vis och då min familj utökades. Jag har bytt yrkesinriktning och är vansinnigt nöjd med det och vi har hållit SHEDO vid liv i över ett år. Vad nästa år har att bjuda på är omöjligt att sia om, men jag vet i alla fall vad jag ska göra den 4 september. Resten tar jag emot med öppna armar.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Årskrönika, 2009, Nyår, Förändring, Liv